Jag sitter ute på balkongen invirad i fyra filtar och dubbla mjukisbyxor. Det är ganska kallt såhär i november men solen lyser och jag älskar att vara ute. Jag har en psykologibok i knät och läser om makalösa medicinbolag. Totalt crazy vilka pengar det handlar om. Men jag kan inte riktigt koncentrera mig för jag fantiserar om att bli tjock om magen. Att få känna sparkar innifrån och sen få en liten bebis att ta hand om.

Men frågan är om detta kommer att hända. Hon vill inte ha barn säger hon. Jag funderar på hur vi skulle kunna lösa det utan att bryta upp. Bli särbos kanske? Jag kan skaffa barn och vi kan träffas när det passar henne. Men det är ju egentligen inte så jag vill ha det. Jag vill ha en familj. Men samtidigt betyder ju hon allt för mig. Det är svårt att tänka att jag kanske inte kommer få allt det där jag vill ha med henne. Men vi pratade om det för ett tag sedan och då sa hon att hon inte visste. Kanske var svaret. Så det har gått från nej till barn till kanske. Men jag vill ju inte pressa henne heller, att övertala någon till att skaffa familj är ju inte alls så jag vill ha det. Inte alls. Jag hoppas att det kan ändra sig i framtiden, att tanken på oss med en liten kan bli något som hon ser på med glädje.