På lördag ska vi se på den nya Twilightfilmen!!!! Det blir  jag och min tjej och min bästa kompis och vi ska ha en helhelg med tapas på fredagen och julmarknad på lördagen med Twilight på kvällen. Jag ser fram emot det så galet mycket! Jag kan ju dock inte bestämma mig om jag är Team Edward eller Team Jacob. Lite av båda. När Jake tar av sig till bar överkropp så är jag definitivt på hans sida! Fast det är ju true love mellan Bella och Edward. Hmmm...

I alla fall så är det ögongodis rakt igenom! Yay! Lördag lördag lördag!!! :D

Filmen går ut på att alla männsikor har en viss tid att leva, man kan deala sig till mer eller jobba sig till mer. Eller tjäla tid av andra. Rika har mer tid, eller rättare sagt så är man rik om man har mycket tid för valutan är tid. Man köper allt med minuter och timmar/dagar/månader/år. Idén är riktigt bra och filmen är träffande.

Att alla har en viss tid som räknar ner till noll, vid noll dör man, är skrämmande likt livet fast vi inte ser våra klockor. Vi har ju alla ett visst antal år, kanske 85-90, om vi inte råkar ut för olyckor eller sjukdomar. Tänk att det är den tiden vi har. Inget mer. Ett år är ju ingenting, eller hur? Men tänk att för varje år som går så närmar vi oss ålderdomen och skröpligheten och ja, döden.

Därför är den gamla klischén, livet är för kort för att inte ha roligt, jäkligt aktuell hela tiden. Sjukt aktuell. Varje stund är viktig, att ha roligt och må bra och ha fina männsikor omkring sig under den tiden är det som räknas. Att må dåligt över någon liten grej kommer vi väl aldrig ifrån men de här stora grejerna, ni vet, kärlek och familj och vara lycklig med sitt jobb osv. De tar för mycket tid för att inte vara okej med.

Typ.

I alla fall så var bion riktigt bra. Justin Timberlake var överraskande bra också, en riktigt sevärd film!

Jag sitter ute på balkongen invirad i fyra filtar och dubbla mjukisbyxor. Det är ganska kallt såhär i november men solen lyser och jag älskar att vara ute. Jag har en psykologibok i knät och läser om makalösa medicinbolag. Totalt crazy vilka pengar det handlar om. Men jag kan inte riktigt koncentrera mig för jag fantiserar om att bli tjock om magen. Att få känna sparkar innifrån och sen få en liten bebis att ta hand om.

Men frågan är om detta kommer att hända. Hon vill inte ha barn säger hon. Jag funderar på hur vi skulle kunna lösa det utan att bryta upp. Bli särbos kanske? Jag kan skaffa barn och vi kan träffas när det passar henne. Men det är ju egentligen inte så jag vill ha det. Jag vill ha en familj. Men samtidigt betyder ju hon allt för mig. Det är svårt att tänka att jag kanske inte kommer få allt det där jag vill ha med henne. Men vi pratade om det för ett tag sedan och då sa hon att hon inte visste. Kanske var svaret. Så det har gått från nej till barn till kanske. Men jag vill ju inte pressa henne heller, att övertala någon till att skaffa familj är ju inte alls så jag vill ha det. Inte alls. Jag hoppas att det kan ändra sig i framtiden, att tanken på oss med en liten kan bli något som hon ser på med glädje.

Fördriver för övrigt tid genom att spionera på mina ex på facebook. Givande.

... har det inte blivit något av. Tjejen jobbar och har gått till gymet nu och jag ligger och äter godis och har ångest. Varför käkar man så mycket skit när man tänker att man ska gå ner i vikt?! Jag är störd i huvudet. Uppenbarligen.

 Jag läser boken Pillret som handlar om hur synsättet inom psykologi har förändrats sedan 1800-talet och fram till idag. Mest handlar det om de så kallade lyckopillrenas resa och hur de började skrivas ut till höger och vänster. Man får följa människor som pillren har räddat liv på liksom människor som har fått sina liv förstörda av dem.

Jag vet inte vad jag ska tycka om det hela, jag tror nog att terapi tillsammans med psykofarmaka kan vara den rätta vägen för de som har depressioner.

Min mamma äter piller, hon blev för två år sedan nedstämd och ville inte göra något alls. Från att ha gått från världens mest sprudlande människa till att sitta helt still och knappt ens vilja prata. Vi tvingade henne att gå och prata med någon tillslut efter att hon gått ner vansinnigt mycket i vikt och ingen av oss tre syskon kände igen henne. Hon fick piller och sakta men säkert kom vår mamma tillbaka. Hon är väl inte helt återställd än, ett bakslag komnär mormor dog. Då föll mamma igen. Men jag tror i alla fall att pillerna har hjälpt henne att hitta sig själv igen.

Jag tror inte att man kansäga att något är helt bra eller helt dåligt. Vad som passar är nog väldigt individuellt. Men att hjälp finns när man väl hamnat i en nedåtgående spiral är guld värt.

Konstigt att man kan vara så kär att det gör ont. Jag längtar så efter henne, att få vara i hennes famn och luta huvudet mot hennes bröst. Min puls blir lägre och jag kan andas ut. Hon är min glädje.

Det verkar finnas väldigt många unga tjejer som mår dåligt här på bloggplatsen. Nedstämdhet och en hel del som verkar ha problem med mat. Jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om dem. Eller mer känner med dem. Jag skulle vilja krama om allesammans och säga att de är toppen och att man inte får vara så elak mot sig själv. Men det skulle väl inte hjälpa i alla fall. De flesta är ju så övertygade om att de inte har något värde. Men de har de ju.

Är det bara jag som tycker så eller är det någon annan som håller med? Ska vi krama om dem tillsammans?